Hej!

Känner mej sentimental nu... Sitter och tänker tillbaks på barndomen. Allt var verkligen inte bra och lätt, men jag har så massa fina minnen blad annat från sommrarna med min pappa i finska lappland. (Mamma jag har underbara minnen med dej med! Kram) 

Från att jag var mycket liten har jag alltid rest med min pappa till finland. Några dagar efter skolavslutningen tog jag tåget till Södertälje. Hemma hos pappa packade vi allt färdigt i hallen föregående kväll. Vi tvättade oss och plockade fram rena/BEKVÄMA kläder. Vi bilade alltid långa vägar.
Så på resans första dag vaknade vi tidigt. Det var ofta rätt kallt ute och tyst. Det var nog inte så många vaknad den tiden på morgonen. Jag vaknade på 1 sekund när jag visste vad som väntade kommande månaden :) Vi åt frukost och packade bilen. Sen for vi iväg.

Oftast åkte vi via åbo eller helsingfors till Tammerfors och sov över hos pappas goda kompis och deras familj. Där fanns vännen Jukka som är 1-2 år äldre än jag!? Vi hade ofta kul. Åkte runt på hans moppe, träffa hans kompisar. Dom tyckte det var intressant med tjejer från Sverige. Vi kom oftast på kvällen och bastade och åt och sen sov för att starta vidare nästa dag, tidigt. Pappas sa alltid att vi måste starta tidigt för att det är svalas då på dygnet (Samma sa han när vi skulle plocka hjortron kl 5 på morgonen, men det är en annan historia ;) !)  Fanns inte AC på den tiden...

Sen åkte vi från tammerfors till Kemijärvi. Innan kemijärvi sa alltid pappa till för att vi skulle tävla om vem som såg vattentornet först. Den som han säga HEPP först vann. Inget pris utan vi hade bara sånnadär lekar längst vägen. En annan sak jag minns bra är att varje gång (Eller kanske inte varje gång, men ofta) jag sov och pappa såg en ren så väckte han mej. Eller var det så att jag vaknade av att han bromsade in lite?!??! Jag blev alltid lika facinerad och lite rädd. Stängde fönstret om det var öppet.

Från Kemijärvi är det ca 30 min till Joutsijärvi där dom flesta släktingar bor. Oftast var vi där så sent att vi bara fortsatte förbi lilla byn till Farmor som bodde 15 km framåt. Det är svårt att förklara känslan... Men det blir varmt i hjärtat :) Att gå ur bilen på farmors gård och sträcka på benen och sin onda rumpa efter 2 dagar i bil. Att hälsa på hunden och dra in den lappländska luften...

Under resans gång pratade vi ofta om att när jag väl fyllt 18 och fått körkort så kunde vi dela på körningen. Den resan har ännu inte kommit...

Sen gick sommaren i rasande fart. Jag ringde mamma nån gång i veckan och pratade. Ibland grät jag för att jag saknade henne. Men jag var glad ändå för att vara där med min pappa.

Sen gick veckorna. Jag var med mina kusiner och andra barnen i byn. Vi badade, grillade, sov skavfötters, fiskade, blev myggbitna, skrattade, plockade hjortron, tvättade bilar, bastade, cyklade, köpte klistermärken på Tiimari, bråkade, rodde båt, rensa i potatislandet och mycket mera... När jag tänker tillbaks på den tiden blir varm i hjärtat, lite tårögd och saknar det... 

Dom tiderna är över och kommer inte tillbaks, men jag har dom i mitt minne. Och det är väl nu jag ska vara med och skapa likadanna härliga minnen till Isabell!?  

♥

Har ni sommarminnen?

Kram på er!