16 december 2010

Jag och Micke åkt till Karolinska universitets sjukhuset i huddinge i världens snöstorm. Vi skulle varit där kl. 10, men kom kl. 10.30 för att vi knappt såg vägen. Vi båda var himla nervösa över hur denna dag skulle gå.

Väl på sjukhuset började vi med att få ett rum, jag fick fina sjukhuskläder och barnmorskan kom och presenterade sej. Hon hete Terese ca 30 år och jätte snäll och glad. Både jag och Micke gillade henne från första stund. Sen tog hon CTG och mätte blodtrycket. CTG:n var bra. En vild bäbis :) Blodtrycket låg på 145/115 så jag fick blodtrycksmedicin. Sen undersökte hon mej och jag var öppen 4 cm. Jag blev så glad för när jag låg på förlossningen med Isabell och var öppen 4 cm så hade jag legat där över ett dygn och var jätte trött och ledsen. Nu hade jag kommit såhär långt "Gratis" :)

Klockan 12.30 tog dom hål på hinnorna. Som med Isabell blev det inte nån fors utan det sipprade ut. Ibland när jag ställde mej upp kunde det kännas som om jag kissade på mej, men inte så att det rann längst benet eller så. Samtidigt la dom en sånndär tråd på bäbisens huvud. Så vi på monitorn kunde följa hur hon mår.  

Så var det bara att börja invänta värkar... Vi väntade och väntade... Men dom kom aldrig så jag fick värkstimulerande dropp kl 15.00. Barnmorskan var och höjde dosen var 15 minut så då insåg både jag och Micke att bäbisen kommer komma samma dag. Vi blev både glada och nervösa!!! Barnmorskan frågade mej hur jag tänkt med bedövning. Jag svarade att jag gärna tar allt jag kan få. Hon skrattade och sa att det ska hon nog kunna ordna.

Vid klockan 15 började jag tycka att värkarna började bli obehagliga. Hade blivit röd om kinderna och lite svettig. Barnmorskan frågade om jag villa ha lustgas, men jag sa att inte ännu. Efter 5 minuter ångrade jag mej och Micke ringde in henne igen. Barnmorksan kom in och kollade på mej och frågade om jag ändrat mej och jag tjöt av skratt (???) och sa JAAAA!!! Ge mej lustgas!!! Hon gav mej lustgas och vred på mera dropp och sa till Micke "Nästa gång jag kommer in ger hon mej onda ögat ;) "

Vi skrattade mycket denna dag. Både jag och Micke och barnmorskan och sköterskan. Ett tag när jag hade en jobbigt värk och andades lustgas och skrattade (???) så hörde jag barnmorskan säga till Micke: "Såhär roliga borde alla mammor vara! Då skulle vårat jobb vara mycket enklare och roligare"

klockan 15.30 kom en läkare in. Vet inte riktigt varför... Han berättade om vilka mediciner dom skulle ge till mej för att sänka blodtrycket ännu lite, mätte trycket, frågade om mina sockervärden och så kollade han reflexerna (som var överaktiva) och så stog han där och såg dum ut... Tyckte jag då ;)

Vid klockan 16 bad jag barnmorskan höja lustgasen. Hon vred på till max. MAX ropade jag! Det går ju inte! Vad ska jag ta sen?? Då sa hon att vi kan ta EDAn. Men jag tyckte hon skulle sätta på nästan max så vi hade en livlina kvar. Jag minns att jag tyckte hon var så bra.

Vid något tillfälle sa jag till Micke "Tänk vad livet förändras... Snart är vi tvåbarnsföräldrar!" Micke svarade: "Ja, tänk snart kanske man får lussebullar året om!" Gissa om alla skrattade... Stackarn var lite stressad...

Vid klockan 17.00 började jag få riktigt ont och barnmorskan frågade om jag ville ha EDAn och jag svarade att jag gärna vill ha den. Hon gick ut för att kalla på doktorn och kom tillbaks och meddelade att det är 2 före i kön så vi får vänta en stund. 

Klockan 17.30. kom läkaren in. Det var samma ryska (?) man som med Isabell! Jag fick andas lustgas och ligga helt stilla under tiden. Det är inte det lättaste kan jag berätta för dom som inte tagit EDAn. Och jag hatar det där knakande ljudet från ryggen!!! Vet inte vart det kommer ifrån men det knakar som i om man skulle trycka in ett häftstift i ryggraden!!! Usch! Men jag klagar inte för efter ca 15 minuter försvann den värsta smärtan. Istället säger jag förvånat: "Nu börjar det" barnmorskan kollar på mej förvånat och frågar "Vad?" "Jag börjar bli bajsnödig och jag vet att det är INTE det jag igentligen vill!" Vi lät det gå några värkar, men efter ett tag sa jag att nu kan jag inte hålla mej mera jag måste få krysta! Då sa hon vänta en till så vi får fixa allt! Så ringde hon in en till barnmorksa och läkare. Hon la skydd på sängen och tog fram filtar mm. Så varnade jag att nu kommer det igen! Halvt panikslagen! Jag tog Micke i handen och drog honom så att hans bröstkorg täkte mitt ansikte och bara tryckte så in i norden! Jag sa bara att nu kommer jag nog dö och så skrattade jag lite (???) Och en gång till och plopp så var hon ute! Jag hade alltså krystvärkar i 9 minuter! Tack Gud för det!

Jag var så himla lättade att det var över. Micke klippte navelsträngen och så fick jag min lilla prinsessa till mej. Det var så härligt att se henne ♥ 4235g och 52 cm. En perfekt liten prinsessa ♥

 Jag sa rätt snabbt efteråt att det här gick ju jätte bra!

Det borde jag inte gjort... För jag slutade inte blöda. Två sköterskor stog och klämde på min mage (Gud vad ont det gör efter en förlossning!!!) medans barnmorksan jag tidigare tyckte om, men började tycka väldigt illa om grävde i min ömma..ja ni vet! Efter 5 minuter kallade dom in läkaren som undersökte mej och gav mej lustgasen. Så medans jag andades lustgas, en sköterska och barnmorksa klämde mej på magen, läkaren som grävde i mej gick Micke runt med vår prinsessa som skrek hysteriskt! Jag grät. Inte för att det gjorde ont (hade ju lustgasen) utan för att min dotter var så himla ledsen. Usch, blir tårögd bara jag tänker på det. Men efter 10 minuters undersökning av livmodern hittade dom blödningen längsta bak. Jag fick 3 piller att lägga under tungan. Dom skulle stoppa blödningen. Det gjorde dom, men jag fick 41 graders feber. Och hemska feberkramper! Hela sängen skakade. Jag blev livrädd och grät. Jag fick 4 filtar på mej och mera medicin. Micke satt med en sovande bäbis i famnen och försökte se glad ut. Vid 22 började febern gå ner och jag började må bättre. Då hade jag bara 39 grader. Men fy vad hemskt jag mådde. Vi fick ligga kvar på förlossningen för övervakning. 

Dagen därpå (Fredag) flyttades vi upp till BB. Micke åkte hem till sin mamma och Isabell på kvällen. Mina blodprovssvar var så dåliga pga preeklampsin att jag och prinsessan fick stanna till söndag. Innan jag gick hem fick jag träffa läkaren som skrev ut Citodon mot dom värsta eftervärkarna nånsin! Här hjälpte inte nån panodil! Han berättade att eftervärkarna blir värre och värre efter varje barn. Jag sa att jag inte minns några eftervärkar med Isabell, men det förklaraade han med att efter första förlossningen drar livmodern ihopsej själv snabbt, men att det blir svårare för den varje gång.

Gissa om det var mysigt att komma hem och fira 4:de advent med sin underbara familj ♥  

När jag tänker tillbaks på dessa dagar och förlossningen blir jag glad. Mycket tackvare min älskade man ♥ och underbar personal på både förlossningen och BB. Hade det inte varit sista barnet för oss så hade jag inte varit orolig för att föda igen...